farväl, farväl förtjusande mö...

Ok. Nu sker det. Den nya bloggen är allt annat än klar. Men jag har bestämt mig, och som vanligt blir det lite snabbt och ogenomtänkt.

Anledning? I min nya roll har jag en skylt utanför dörren med för- och efternamn. Och så presenteras jag i alla jobbsammanhang numera. Det gör att förutsättningarna ändras. Att jag inte längre vill länka till en i och för sig rätt så anonym blogg från min fejjansida (med högsta sekretess) till exempel.

Bloggen har aldrig, och kommer aldrig, att handla om mitt jobb. Lika med statusuppdateringar på fejjan. Det är inte den typen av jobb jag har. Där är gränsen benhård. Små triviala detaljer som inte berör patientarbetet - ok. Men i min bransch är det a och o att hålla jobbet på jobbet.

Vill ni hänga med? Maila mig på vanliga mailen, fejjan eller här: laisasblogg@hotmail.se
VÄLKOMMEN!

See ya.

skärpning klantskallar!

Hur många klantskallar finns det egentligen? Tycker de senaste veckorna varit en kavalkad i hur andra satt käppar i hjulet för mig med sitt bristande omdöme. Om och om igen har jag muttrat och tänkt att jag minsann kunnat sköta det de är ålagda att sköta på ett mycket bättre sätt. Vore intressant att se hur dyngbra jag vore egentligen. Men - önska er lite sunt förnuft i julklapp snälla klantskallar där ute. Mitt tålamod är snart slut, och jag är så sjukt trist att umgås med när den gränsen är nådd.

04

Det jag åt idag får blir det jag åt idag. Bara att fejsa att det aldrig blir en bra dag att blogga om sina fantastiska matvanor.

Frukost. "Som vanligt" en tallrik naturell a-fil med skivad banan, två vasa sport+ (grovt knäckebröd) och en kopp kaffe med mjölk.

Kan ha slunkit ner någon frukt innan lunch. Brukar bli så när barnen är hemma. Sätter en tia på clementin.

Till lunch blev det restrace från senare delen av veckan. För mig innebar det hemmagjord hamburgare med stark senap och lite pasta. Sallad of course. Aldrig en måltid utan sallad.

Efter lunch kom grannfru med tre knotts. Vi fikade. Minns ärligt talat inte hur det gick med mitt intag. Vet att jag åt upp en halväten lussebulle någon av döttrarna tröttnat på. Åt tyvärr inte någon av de fantastiskt fina pepparkakorna grannbarnen skapat. Självklart drack jag kaffe. Två stora koppar.

Till kvällsmat blev det kycklinggryta. Med kalamataoliver, vitlök, citron, rosmarin, timjan, lagerblad, soja och grädde. Pasta och sallad. Yum.

När barnen sov (vilket blev ganska sent då Gustav och hans övernattande kompis hade busbusbuskväll till rätt sent) smugglade jag och maken upp lördagsgodisresterna och såg en fransk thriller. Den var sannerligen inte representativ för fransk filmkonst.

Nu är det dags att planera veckans mat IGEN. Bah.

det var ju så det INTE skulle bli...

Och vad i hela friden gör familjens son då? Framtidens kvinnor leker matlagning - vad gör framtidens man?

Ritar krig...

småfolket regerar

Jag är så fascinerad. Mina döttrars utveckling är explosionsartad. Det är så kul att lyssna på dem när de leker. De diskuterar och resonerar. De återkopplar till saker de varit med om, oftast med kommentaren att det varit "lolit". Det var lolit hos faster Eva, det var lolit hemma hos Hedda, det är lolit att sjunga. Och det är LOLIT på dagis. Lika sin mor som barn älskar våra barn dagis. Underbart! Ni får säga vad ni vill, men bättre ställe att lära sig sociala färdigheter, att fungera i grupp, finns inte. Och så har de fantastisk kompetent personal som har oändliga mängder idéer fulla av pedagogik på ett lolit sätt. Jag avundas dem.

Här hemma är alla lekar som innebär att härma vuxna heta just nu. Vansinnigt gulligt.

Det är bra med en tvillingsyster när det är roddigt i köket...

Och så kan man sitta och laga mat en stund när man blir trött i benen.

Inget står någonsin för högt upp för Elsa.

03

Mina föräldrar...

Är separerade, snälla, mänskliga, temperamentsfulla och har varsitt stort hjärta som slår extra för de i samhället som har det sämst. Och för barnbarnen såklart. De har aldrig behandlat mig som mindre vetande. Jag har alltid varit välkommen att delta i diskussioner (fast jag var ett barn och av flickkön till och med. Det ni grabbs!).

Pappa är urvärmlänning men bor längre västerut numera. Självklart hejar han på Färjestad. Han har väl koll! Mamma är dalkulla som bor i Närke och hejar på Linköping. Hon tror hon har koll... Båda har alltid uppskattat tv-sport. Mamma var dock minst sagt förbittrad när svenskarnas storhetstid i tennis gjorde att helgmiddagarna förstördes av pappas intresse. Han gjorde det mest förbjudna - baxade fram tv'n så han såg den från köksbordet! Att ta med tallriken in i vardagsrummet var det inte tal om. Jag är nog mycket mammas flicka när jag ryser av obehag vid tanken på tv i köket. Aldrig! Numera ser dock mamma mer på tv än vad jag gör. Men så är det ju också jag som är småbarnsmamman idag.

Vann jag mycket pengar vore en av mina första prioriteringar att göra saker som gjorde vardagen mer bekväm för de där två. De har aldrig haft mycket, men det de haft har de alltid delat med sig av.

Mer än så blir det inte. Vill de att ni ska veta mer får de starta varsin egen blogg.

02

Min första kärlek...

Min mamma har faktiskt ett vykort kvar någonstans i gömmorna. Ett sådant där fint som ser ut som ett bokmärke med två änglar på. På baksidan kan man läsa "Vil du bli min festman" skrivet med snirkliga bokstäver. Jorå! Det var krut i tanten redan då. (Inte i mamma alltså, utan i mig...) Detta kort stoppades i brevlådan i dörren mittemot vår. På tredje våningen i hyreshuset jag bodde som barn. Den lycklige hette Micke och var något eller några år äldre. Våra föräldrar var kompisar, våra storasystrar bästisar. Och vi hängde ihop en del. Men inte när hans killkompisar ville leka. Då fick inte jag vara med. Då stod jag på vår balkong och glodde på dem där nere i lekparken. Micke och jag hade kikhosta samtidigt. Då satt vi i hans föräldrars säng och hostade så mycket vi orkade i varandras ansikten. Glatt utnyttjande det faktum att vi inte kunde smitta varandra.

Ett annat minne jag har var när hans mamma kom på oss med att pussas. HERREGUD vad jag blev generad. Det roliga var att vi hade bestämt att vi skulle pussas, men att vi bara skulle bygga klart en grej med legot först. Sedan kom den högtidliga stunden. Och då tittar kärringen in. Hujedamej.

illamående

Att förlora ett barn. Att få föda det och se det växa. Att följa det genom dagis, se det börja skolan. Och så händer det. Att barnet dör. Jag orkar knappt känna. Inte tänka på hur det ska kännas. Fy fan. Det är inte rättvist!

01

Vadå presentera mig själv?! Jag är ju så äckligt självutlämnande att det är osmakligt ändå. En "sån där" som bloggar och tror hon är något.

Ja. Jag tror jag är något. Fråga mig inte varför, men jag har alltid haft gott självförtroende. Och stark självkänsla. Och jag hugger rätt friskt om någon försöker få mig att tappa tron på mig själv. Har till exempel till min förvåning upptäckt att det finns jämnåriga män som på fullaste allvar inte tycker att kvinnor har samma berättigande att delta i diskussioner. Sådana karlar kan ju få sitta med sina grabbs och vältra sig i sin manlighet. Varför inte i tight linne och shades? (Sorry. Nu blev jag plump - det är också typiskt mig).

Det där självförtroendet kanske är en del av att jag aldrig varit särskilt nervöst lagd. Inför tentor till exempel. Nä. Vad är det värsta som kan hända? Omtenta? Men stackars liten då. Vad gör det om hundra år? Jag minns ett telefonsamtal med en vän hemma i Sverige när jag bodde i Paris. Det var dags för första terminens tentande. Alla var nervösa intill hysteri. Jag blev irriterad och beklagade mig. Där och då insåg jag att det var jag som var den "konstiga". Saker ordnar sig liksom. Jag orkar inte lägga energi på andras upptrisseri. Där har jag en stor brist i min medmänskliga förmåga. Där är jag en kall skata.

Jag har alltid brytt mig om de som har det svårt. Solidaritet. Det som aldrig kommer få mig att rösta blått. Kanske skulle det blå valet gynna min privatekonomi mer. Men nej tack. Jag hejar på de med vidare vyer än så. Och större hjärta.

Jag har alltid haft en morgontidning. Det är en viktig princip jag vuxit upp med. Ett hem utan papperstidning på morgonen är inte ett riktigt hem. Mina barn kommer aldrig sakna det. Kvällstidningar däremot. Det kommer inte över denna tröskel. Det får de slippa, mina barn. Det räcker med att de ser de gräsliga löpsedlarna i affären någon gång per halvår...

Jag har alltid varit en inkonsekvent jävel (trots ovanstående). Jag har inte ens en handstil. Jag har femton. Kolla bara på färgen på bloggen. Jag blir aldrig nöjd.

Jag har alltid varit säker på att jag passar bra för det jag jobbar med. Däremot är jag inte säker på att det kommer vara mitt livstidsuppdrag. Det är en snäv miljö, landstinget. Det finns ont om utrymme för oss som vill mycket och som inte vill gå med flocken och beta, utan har tankar om andra sätt att bli mätt. Hur det ska gå får tiden visa. Jag älskar psykiatrisk omvårdnad, det är säkert. Men det finns mycket annat att göra också. Jag kommer aldrig kompromissa med min hunger att utvecklas. Jag vill ha ett jobb där jag stämplar in för att varje dag göra skillnad för andra, inte för att det är ett krav för att få lön den tjugosjätte. 

Jag har alltid älskat kalendrar.

Jag tycker illa om Jan Guillou men funderar på att läsa hans bok om sitt författarskap. Den är bara så satans tjock.

Jag tycker Millenniumtrilogin är spännande, men att det måste vara något av det mest överskattade någonsin, både litteratur- och filmmässigt. Men kom igen! Bara Da Vincikoden kommer i närheten av att vara lika överskattad för något som visserligen är väldigt spännande, men i övrigt bara "ok".

Jag blir provocerad av att svenskarna köper julklappar för i snitt sju tusen spänn per person. Kom inte och gnäll över höjd bensinskatt. Losers!

Jag har alltid varit dålig på att engagera mig i saker som inte engagerar mig. Den här frågan till exempel blev ju oproportionerligt jobbig. Jag visste inte alls vad jag skulle skriva. Nu har jag babblat bort hela grejen i något slags egofixerat yada yada. Och du din dumsnut har läst hela klabbet. Så nu känner du mig. Utan och innan.

Grattis!

finns inte ord

Fredag morgon. Grinigt. Tidigt. Mörkt. Kallt. Trött familj. Tjat. Bök. Bara borsta mina tänder innan alla ska kläs inför avfärd. Overallerna. Kängorna. Vantar. Mössor. Extrakläder. Ryggsäckar. Lapp med jultider till fröken. Passerar Elsa och vet innan jag känner lukten. Hon smyger nära luftvärmepumpen. Värmer sig och bajsar. Bara att gilla läget. Lyfter med henne upp till badrummet. Vi fnissar och busar när jag tvättar henne. Medan jag tvättar händerna och borstar mina tänder strosar hon omkring i badrummet. Plötsligt får jag se henne i spegeln. Hon står bredvid mig, tittar på mig, ser inte att jag ser henne i spegeln. Hon tittar på mig som ett liten barn tittar på sin mamma. Med så mycket kärlek. Med beundran. Med lugn. Med trygghet. Jag bara ser på henne och njuter. Tar in. Att vara så betydelsefull för någon. För tre människor. Att få vara deras mamma. Få ge dem världen.

Snart ser hon mig i spegeln. Förtrollningen bryts. Jag sätter mig på huk och slår armarna om henne. Utan ett ord kramas vi.

Och så åker vi till dagis.